torsdag 30 maj 2013

Varför man gör en så´n omöjlig och galen grej! En snabb osammanhängande svammelblogg innan dimman tjocknar!

Att ge! 

Läser i VPs senaste kommunextra och blir alldeles varm och uppfylld av alla de fantastiska människor som engagerar sig, ser möjligheten och ska hitta på en massa roliga saker under Karnevalen!

Vi får också många fina meddelanden från sambavärlden om det vi gör här, de uppskattar det så oerhört -vi hade ingen aning om att det skulle ha så stor betydelse för dem/er!

Små glädjetårar rullar på nedför kinderna! Jag är ganska skör och lättrörd just nu - liksom lätt stött. Jag saknar mina barn, är väldigt trött, har några timmar kvar på jobbet i kväll här - men jag är så lycklig fast vi inte ens har gjort evenemanget än!

Sen vet vi också att det kommer uppstå nya kärlekar på Karnevalen - det gör det alltid på sådana här  tillställningar. Jag hoppas vi får höra de berättelserna sedan. Om vi förutom en arena för bredare kultur och ett evenemang för alla också skapat en möjlighet för ny kärlek att uppstå så kan jag vara lycklig resten av livet, då har vi lyckats mer mer än vi önskat!

Det är det här som gör att jag älskar event - att få skapa något som andra har glädje av är mycket mycket roligare och ofantligt mycket mer givande än att själv parta loss på ett event (sen är jag ju så jäkla skadad att jag inte riktigt kan släppa helt, jag ser glasflaskor i farozonen, en brandpost som är dold, hör en icke existerande comradio spraka i örat, registrerar olika potentiellt hotfulla situationer och sån´t).

Jag önskar också att fler tog chansen att prova på några timmar även utan pröjs - då skulle fler upptäcka hur jävla kul det är att jobba med evenemang och då skulle alla evenemang i denna fantastiska stad få en lite lättare vardag med volontärer som kan tänka sig att ge några timmar och hjälpa till att skapa möjlighet för utveckling. Dessutom kan man lära sig ganska mycket - om människor inte minst. Ju fler som hjälps åt ju mindre måste alla göra - win win liksom :-).

Jag är så oerhört tacksam för mina medarrangörer, alla som hjälper till och inte minst mina närmaste kollegor som jag teamat med många gånger - utan er hade det inte varit möjligt! Johan, Jon, Hasse, Alex, Agneta, Satu och Tobbe P. PG & Maria saknas iofs i teamet - men de finns i sin monter på torget om vi saknar dem haha. Vi är alla på okänd mark när vi intar centrum om några veckor - men jag känner mig helt trygg med att vi ror det i hamn - med ett leende på läpparna (nästan hela tiden).


Jag hoppas att det också känns och genomsyrar det vi gör här att det här evenemanget är skapat ur en förälskelse som blir djupare för varje dag som går! Utan den kärleken hade det inte blivit någon karneval (iaf inte av oss och nu) . När man är nyförälskad gör man ju liksom lite vad som helst för kärleken. Om han säger med en otrolig längtan i rösten - ååå vad underbart det vore med Karneval i Västervik igen - så är det liksom inte läge att säga nå´t annat än "Vi gört". Detta är så klart inget mina gamla slipade entreprenöriella chefer skulle göra - de tycker nog att jag är helt knäpp, men wtf. Man lever bara en gång och mitt hjärta brukar vara pålitligt och leda mig rätt väg!

Vi ser varandra nästan dygnet runt och jobbar tillsammans - och jag kan inte tröttna, vi har fortfarande inte bråkat (men vi har båda bitit ihop käkarna då och då). Han tröttnar säkert lite på mitt tjat och sen är jag i rätt risigt skick för det mesta. När man går direkt från sängen till datorn och lämnar den först när man måste vara på ett möte om 5 minuter så är man ingen vacker sambadrottning precis! Ser ni mig på stan nån dag och tänker - oj vad hon ser risig ut - så är det mest för att jag rationaliserat bort hårborste och makeup. 1 minut får det ta typ - helst samtidigt som jag äter.

Det här projektet har gjort att vi för tillfället lever under existensminimum eftersom vi jobbar gratis - medan många tror att jag är anställd av kommunen för att göra detta. Hihi, skojig tanke - om än inte orimlig! Men vi fixar det - jag törs inte räkna på hur det går till men vi har alltid mat på bordet (när vi inte glömmer att laga till den alltså) och vi kan betala våra räkningar - amen visst fan, det måste man ju göra idag - shit så lätt att glömma när man inte får in nå´n lön haha. Aja det ordnar sig.

Det är givetvis galet, ohållbart och för de allra flesta heeeeelt otänkbart, inte ens en timma kan man tänka sig att göra gratis (ojojoj ja det handlar framförallt om ungdomar - de som är helt färdiglärda och inte behöver några erfarenheter innan de ska anställas fullbetalda).

Jag gav mig in i detta med vetskapen om att det var galet, oekonomiskt (privat) och ofantligt roligt och utvecklande. Jag räknar också med en del bonus på pluskontot i Karmabanken :-).

Men om ingen gör det så finns det ingen som kan visa att det går - för det går!! Allt går om man bara är jävligt envis och vet vad man vill göra!

Jag vill att alla ska få vara lyckliga, om så bara för en liten stund. Kan mitt arbete göra skillnad för någon och för Västerviks framtid, så är det värt alla slit & tårar - detta är mitt sätt att försöka bidra - med skratt, glädje och dans - hoppas det ska passa?! :)



Nu finns det ett par saker som jag vill att alla ni som läser detta hjälper mig med (skitenkelt, jag har inte så höga krav)

1. Tänk såhär nå´n gång om dagen "Vilket fantastiskt bra väder det är på Karnevalsdagen" -
 vänd för tusan inte på det - rakt positivt och konstaterande måste det vara :-). När ni tänker detta ser ni för er inre syn en himmel med lätta moln som skapar skön skugga tidvis och termometern står på 23 grader!

2. Hjälp oss att skapa en fantastiskt skön stämning bara genom att vara glada, vara ute och vara med den här dagen!


Shit jag skulle ju skriva kort!!!! Gaaa , hinner inte korrläsa.

Måste jobba lite med - behövde få ur rmig detta bara innan jag kunde fortsätta!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar