Mysigt hjärnsläpp och the kids are back in town!

I förrgår fick Magnus en heltokig idé (inte alls konstigt för en naturfotograf -  väldigt konstigt för en sovoman som jag).

Han skickar ett meddelande på eftermiddagen "Ska vi åka ut till Skanvik i morgon bitti"
Jag tänker - hur tänker han nu?? Jag börjar ju jobba kl 8 - fast solen går ju upp ca 7 så han menar nog innan, det betyder att vi måste gå upp typ innan 6"
Han skriver igen "Då måste vi vara där 6.30"
Jag tänker - då måste man ställa klockan på 5.40 ca, hur tar han sig hem då - jag ska ju till jobbet hmmm"

Svarar: " Ja, det kan vi göra"
Nånstans mitt i alla praktiska tankar tar livsnjutaren över och ser bilden av en helmysig frukost i soluppgången.

Så vi gick upp ca 5.40 packade frukosten och drog iväg straxt efter 6.

Proffset går såklart gärna enda ut på iskanten och sån´t.
Jag håller mig helst lite på avstånd från iskallt hav och svaga isar
- men så får jag ju inte lika bra bilder heller!

Det var såklart heelt underbart och helt klart något jag kan tänka mig att göra ofta på olika fina platser - även min kamera kan ta bra bilder - mest utan så mycket hjälp av mig men ibland har man tur. Det värsta är ju att solen går upp lite tidigare för varje morgon och nu dröjer det två veckor innan jag kan hänga med igen för barnen åker kl 7 med taxin. Så när jag kan följa med går den väl upp kl 6 och då måste jag ställa klockan på 4.40 och det vetifan om jag kommer fixa!

Är lite extra ödmjuk inför livet idag.

En av mina volleybollvänner förlorade sitt hus i en brand häromdagen och en annan ligger just nu och föder barn några hundra meter härifrån!

Jag vet inget om hur det är att förlora hela sitt hem och alla minnen man sparat, i en brand - kan bara föreställa mig och det måste vara fruktansvärt!

När jag var 11 år och kom hem från skolan slog en kolsvart rök emot mig när jag öppnade ytterdörren, hunden och katterna kom utspringande och undulaterna pep lite konstigt. Jag var ju inte så klok på den tiden utan sprang in i radhuset - köksbordet hade brunnit - glömda stearinljus - men det hade självslocknat och ingen var hemma! Vi kunde inte bo i huset på någon vecka och alla textilier från 3 våningar skickades på sotsanering - vi trodde att undulaterna skulle dö eftersom buren stod bredvid köksbordet - men de var lite svarta på fjädrarna och klarade sig bra. Vi hade tur och det var ett bra wakeupcall för Jess - som var lite av en minipyroman vid den tiden. Där och då slutade jag att leka med elden i skogen (jag lekte aldrig med eld inne och tände inte på något som fick konsekvenser).

Nu var inte villabranden orsakad av ljus och alla klarade sig helskinnade fysiskt - mentalt sätter det så klart spår! Rent praktiskt är det ju kaos såklart - inga kläder, inga skor, inga saker finns kvar!

Nytt liv!

Min kompis som föder barn gör ju det bästa man kan vara med om i livet - och jag hoppas såklart att det går så bra det kan gå - med rosa moln och fint ljus in genom fönstren, inte så ont, inte så mycket blod - ja sådär underbart som det var nu när lilla prinsessan Estelle kom till världen - då var ju allt sådär skimmrande perfekt som man önskar alla! Att underlivet känns och ibland ser ut som köttfärs att blodet forsar, mjölken rinner och kladdar, brösten spänner så man tror de ska explodera, man är livrädd för att äta för man vill inte behöva skita för hur i hundan ska man kunna ta i utan att ALLT åker ut och smärtan kommer tillbaka - så  är det såklart inte i hovet, prinsessor går väl inte ens på toa?!!!

 Det värsta med att veta att de är på sjukhuset är att man efter många timmar börja bli orolig och nojig och skit, vill springa dit med en stege o glo in i förnstren ju. Hoppas de hör av sig snart!!!!

Salsa avslutning

Nu har vi haft avslutning på salsan. Fortsättning blir det efter lite mer planering.
Här är ett litet bildspel från avslutningen.
http://www.facebook.com/home.php?ref=hp#!/photo.php?v=275087615896282

Kids
Åså är barnen tillbaka i stan! Sköööönt ordningen/oordningen återställd. Två veckor är väl lång tid, funderar på om det är bra för någon egentligen! Vi trodde ju det men det är alltid någon som bryter ihop på byteskvällen och dagarna efter och sen när det gått en dryg vecka börjar det också bli oroligt och många tårar. Får kolla på vad proffsen säger - om endamålet helgar medlen. Endamålet är mindre hattande med flytt varje helg. En sak som iaf är bra är att byta på fredagar - det kan jag rekomendera. Inte så kul fredagkväll kanske men en mysig helg utan stress när barnen ska ställa om sig från pappa till mamma och vise värsa. Då behöver inte sammbrotten komma på måndagmorgonen eller i skolan på måndagen - om barnen får sammanbrott alltså. Det är väldigt vanligt och här är det alltid någon som blir väldigt arg på bytardagen. Vredesutbrott på en strumpa som försvunnit eller en syster som sitter för nära i soffan kan starta allt och nu har jag lärt mig att det inte är strumpans eller systerns fel utan helt enkelt mitt!

Ett av barnen har det jättejobbigt nu och vill att vi ska bo på samma ställe allihop - vill inte flytta emellan men vill inte bara bo hos en av oss heller - livet suger, skolan suger och lägenheten suger.

Tyvärr är det ju så att mycket av det han lider för är mitt fel! Det går inte att komma ifrån hur man än vänder och vrider på det. Även om det inte finns/fanns något alternativ så är det jag som orsakat hans smärta, jag kan inte lätta den nu och det gör jävligt ont!