Om en liten stund ska jag åka till Totebo och hämta mina barn! De har varit där i sjuka 3,5 vecka och haft semester med sin pappa. När man jobbar som vi gör med evenemangen - under själva genomförandet - stänger hjärnan av allt annat. Det finns ingen värld utanför liksom, därför känner man inte mycket saknad efter nära och kära just under den tiden och har heller inte tid att ringa och sån´t. Om man ändå träffar dem eller pratar med dem under tiden är man inte närvarande i samtalet - glömmer allt de säger på 3 sekunder och blicken flackar över området. Men ni som träffat mig på HojRock under dagtid kanske kan förstå en liten bit av detta. När man pratar i radion, på telefon och med 2 pers framför sig samtidigt är det svårt att också tänka på vad barnen pysslar med just nu. Jag vet att de har det superbra där de är och behöver inte vara orolig för att de inte mår bra, och då funkar jag. Innan vi drog igång och nu efter däremot är saknaden enorm, känns i varje por i kroppen. Jag fattar att det kan vara svårt att förstå och jag skulle inte tro det om jag inte upplevt det, men så funkar det - för mig i alla fall. Allt får inte plats samtidigt.
Hur som haver så kommer de hem snart och det ska bli heeeelt underbart. De kommer säkerligen att va sura och tvära några dagar såhär i övergången, men det får man ta.
Kommer mer HojRock senare i natt kanske. Men en sak jag tänkte på.
Det hänger också ihop med att det är så intensivt på jobbet och man jobbar tätt med den närmaste organisationen och allt som har med säkerhet att göra avgörs av vår säkerhetschef. Oftast är han väldigt bra att ha att göra med, men ibland kan jag tycka att vi kan genomföra en grej som är kul och säkerheten är tillräckligt bra. Då kommer han och säger nej - dethär går inte för paragraf ditt och datt och utryckningsfordon hit och dit - då får man tugga i sig det. Säkerhet är skitviktigt och han är skitduktig, så det är ju bra att han stoppar om det inte är helt säkert - men det kan kännas lite trist ibland. Just i år hade vi inga sådana dispyter han och jag, men de lever kvar i mitt minne och när vi var igång och jobbade igen påverkades även mina drömmar. Så är det med alla kollegorna - det kan egentligen bli hur sjukt som helst i drömmarna under evenemangen (ja i alla fall i mina eftersom jag är som jag är). Just den här gången var det såhär:
Jag och nå´n sexig Biker (jo det finns några sånna jag lovar) hade skitmysigt i bikerns strandhus nånstans här i stan. Skitmysigt blev dödstrevligt (ja ni fattar) - då slås dörren upp och säkerhetschefen dundrar in! "Vem är det som äger stranden här" gapar han lite väl högt (han visste ju inte att jag var där så när han såg mig blev han lite chockad och personalsäkerhetstänktet kickade in också). Min Biker sa att "Det gör jag" - S chefen: "Det det är en massa trasiga bord och bänkar här ute, det är en säkerhetsrisk, fixa dem genast eller så måste jag kalla på polisen".
Ja ni fattar ju! Blev ju inget mer kul i den drömmen för jag vaknade och var skitsur på honom för att han t.o.m. kommer och förstör det roliga i mina drömmar! Typiskt honom! Jag har tagit upp det med honom och han har bett om ursäkt såklart, för han är en bra och trevlig människa - egentligen :) :)
Oj nu måste jag sticka.
På återhörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar