Min singellivsspaning hittar ni längst ner här.
Idag skulle jag sova länge ju, men vaknade 8 och låg och mös i sängen med Moa sovandes bredvid. Alla barnen sov till 10. Under tiden låg jag där och funderade på om det var dags att flytta från kuvösen. Så tog planen form om att övertyga Moa om äventyret att byta rum! Hon har så mycket grejer som passar bättre i kuvösen och så kan man banka upp hur måga tavlor man vill.
Men först en sväng till mamma och käka middag. Mamma och Birger hade fest igår. De vaknade 11.20 som värsta tånåringarna och var liiite trötta kan man säga :). Roligt ju att de partar loss fast alla döttraran kommer på besök da´n efter.
Här är mamsen med Tove, de tittar på den nya Zumba releasen - såklart. Tove gillart!
Medan vi latmaskar väntade på att kaffet skulle rimma ner gick Jennie bärsäk på disken i köket.
När mamma skulle garnera färdigt tårtan hade Jennie diskat bort den vispade grädden och mamma hann precis rädda jordgubbarna innan de åkte i soporna! Så vi fick jättegod jordgubbstårta till slut!
När vi kom hem igen var det bara att fortsätta rumsflytten! Nu skulle Moa äääntligen få upp sin sänghimmel - i hennes gamla rum är det bara betong. Kuvösen består till 100% - typ - av panel, vilket är jättebra när man vill sätta upp grejer.
![]() |
Så mamman hoppar upp i sängen och fixar en krok i taket, det här blir skitbra!!
Om ni kollar lite i vänster armhåla ser ni ett ärr och två av mina 5 tatueringar.
Jag vet de är skitstora :) Opererade bort en tumör och fick strålning där när jag var 16 år
- när de ska stråla gör de tatueringar för att markera området (eller det gjorde de då, när var det nu... 1896).
Smärtan och återhämtningen efter operationen var värre än
barnafödande så det är inget jag rekomenderar.
Hur som helst... |
![]() |
| Kroken blev skitbra - men vi insåg ganska snabbt att det var en värdelös placering av sänghimmeln |
![]() |
Ny placering!
Moa - helnöjd och gillar sitt nya rum!
Just nu ligger hon dock och sover i mitt knä. För det går inte att sova i kuvösen!!
Konstigt med tanke på att det är det ställe hon somnat bäst på - dvs i min säng, annars här.
Men det finns ingen vanlig dörr att stänga (smälla i) och det är ett jätteproblem - tydligen! |
![]() |
Ungefär såhär ser mitt rum ut nu.
Betongväggar - = skitjobbigt att sätta upp grejer på,
sen har jag inget att sätta upp heller.
Eventuellt shoppar jag nå´t annars nöjer jag mig såhär!
Det viktigaste är att jag nu har ett normalt isolerat sovrum så ingen av grannarna kan höra mig...........
snarka! |
Varför är det så provocerande att välja att vara singel?Nu blir det lite djupt här, men det är ju också en sida av mig...
Nu har jag varit singel i ca 9 månader och det flesta är glada för att jag njuter av det och inte känner mig värdelös som för att jag som 3 barnsmorsa valde att skilja mig - eller valde och valde, man måste vara sann mot sig själv och de man älskar, jag kan inte leva på nå´t annat sätt - dvs låtsas för att man ska det. Jag skulle aldrig vilja förvägra min Xman chansen att hitta sin stora kärlek för att jag ska hänga kvar som ett jävla plåster trotts att känslorna inte är de rätta. Det är inte juste varesig mot honom eller mig - såååå. Det blev skillsmässa på mitt val, aja baja moster Maja! Får en morsa verkligen göra så? Och framför allt - hur kan hon tro att hon efter 4 månader kan börja släppa sig själv fri, parta loss (varannan helg) och kanske ve och fasa börja leva ett lite syndigt liv. Nä går det verkligen för sig?
Det är inte så många som tänker såhär kanske, men de påverkar mig med negativ energi ändå. Sen verkar det även bland de som vill mig väldigt väl och finns runt mig hela tiden som att detta med att leva som singel inte är ett val utan det är något man är tills man inte vill vara "ensam" mer eller blir förälskad.
Frågorna börjar också komma lite försiktigt om jag "hittat nån" (x-kex är ju klar med den biten sedan 6 månader ungefär och då är det ju lite synd om mig nu - eller INTE).
Det är heeeelt ok att fråga - jag tål i princip vilka frågor som helst om vilket ämne som helst och svarar gärna (när små grytor är utom hörhåll) - så det är inte det jag menar. Men det är lite som att folk tycker att det börjar bli dags. Nu vill jag inte att folk ska sluta fråga om vad jag pysslar med egentligen - men ni kanske inte får nå´t svar! Jag lever i gråskalans land, det är fint som fan här och jag stannar så länge jag känner att det är rätt!
Jag är den första att skriva under på att man inte styr sina känslor - men att säga att man inte VILL bli kär utan gärna leva som singel läääänge - då blir man inte riktigt trodd. Folk nickar lite menande och man vet att de tänker jo jo, den där fasen känner man ju till, den går snart över (jag har ju själv varit en sådan som inte försått hur någon kan vilja leva som singel länge).
Det här är den första tiden i mitt liv (som jag kan minnas) som jag inte är förälskad och jag tror att det är den känslan som gör mig så otroligt fri! Man är inte bara obunden av ett förhållande utan obunden av sina egna känslor! För när man är förälskad är man beroende av en annan person varesig man vill det eller inte, varesig det är besvarat eller inte. Att slippa det bandet för en tid är väldigt skönt!
Jag vill förtydliga att min eufori över att vara singel och fri på det sättet inte är ett motsatsförhållande till kärlek! Det är inte heller så att mina känslor är avstängda, förmågorna att tycka om, längta och sakna finns fullt levande - men de är på ett annat sätt - friare liksom.
Kärlek är otroligt vackert och förhållanden kan vara underbart - jag har ju haft det i större delen av mitt liv. Vill man leva så så ska man ju det (av rätt skäl förstås). Men jag tror inte längre att alla bra relationer måste leda till förhållande och tvåsmahet. Världen är full av gråskalor som jag aldrig sett och jag gillar dem! Men det betyder inte att jag på något sätt föraktar kärlek och förhållanden. Jag kommer ju troligen trilla dit igen förr eller senare eftersom jag aldrig någonsin stänger entrédörren till mitt hjärta! Det är mycket svårare att gå ut än att komma in, man måste göra mig väldigt illa om man ska bli utsälppt - annars stannar man för alltid kvar där - varesig man vill eller inte! Men det finns många olika rum man kan flytta runt i!
Typ såhär tror jag att mitt hjärta ser ut:
Entré- här hamnar de flesta jag träffar och gillar i vardagen, jobbet och på fritiden - jag bryr mig om vad som händer ideras liv och känner med dem om det händer dem något bra eller dåligt- en väääldigt stor entré alltså!
Sällskapsrummet:-Hit kommer man vidare från entrén snabbt eller lite lågsamt - här finns folk jag träffar och/eller eller har kontakt med flera gånger i månaden - oftast flera gånger i veckan. Många av mina fb vänner skulle jag placera här.
Vardagsrummet:
- Här finns många av de jag kallar vänner och många av mina kollegor - alla vänner man har känner man ju inte jätteväl så de flesta finns här. De som bor här känner mig ganska väl (tror inte det tar så lång tid att lära känna mig iofs). Dessa människor är jätteviktiga för mig och vi har ofta roligt när vi träffas eller snackas på ett eller annat sätt.
Sovrummet: -Det här är ett jävligt exklusivt rum - även om det inte låter så på mig ibland! Få förunnat att komma in och hur det kommer att se ut med utpassagen har jag ingen aning om (de flyttar väl ut till vardagsrummet om de inte ska in i sovrummet mer tänker jag - helt ut kommer man inte som sagt - om man inte varit jävligt elak, men jag brukar inte släppa in elaka människor ens i entrén) - jag har nyss öppnat dörren för gäster till det här rummet och det är jävlar ingen svängdörr! Det är kodlås på dörren och det finns några få olika koder som kan låsa upp den. Vore ju lite fånigt och tråkigt att bara ha en kombination som funkar tänker jag!
Så har vi ju innersta hjärrterummet då.
Det bor många människor här, små och stora. Famljen och de närmaste vännerna. Här vet de flesta det mesta om mig och det som händer i mitt liv. Här finns människor jag pratar med varje dag och människor jag pratar med var 5.e år. Här finns givetvis också i de i familjen/ vänkretsen som lämnat och vandrat till andra sidan och de som är på väg in i livet. Om man landat här en gång tror jag inte man kan komma härifrån - även om man gör mig illa! Nu hör det inte till vanligheterna att jag blir illa behandlad av någon - som väl är. Men jag tror inte ens det skulle funka att fly härifrån med :).
I innersta hjärterummet finns en liten smuck- där finns det plats för förälskelse och kärlek på det planet. Just nu har jag ställt en stor palm i smucken - men jag har inte sementerat igen den :).
Det verkar som om de som blir provocerade känner att deras egen bild av hur det SKA vara blir lite hotad - VA, kan man ha det fantastiskt bra ändå?!! Det är ju lite jobbigt, för då blir det ju ännu viktigare att det man väljer att stanna i är jävligt bra och värt att kämpa för! Om man känner sig 100% trygg i sin kärlek och relation så tror inte jag att det är provocerande med sådana som mig!
Finns det nån där ute som har någon teori?
Vaför är det provocerande att vilja vara singel?
